Heliopolis hör till Ernst Jüngers efterkigsromaner (första upplagan är från 1949) och är en framtidskildring utifrån flera tendenser Jünger såg utmärkande för Europa efter 1945. Denna artikel är en personligt färgad reflektion av bokens mest väsentliga tema.  

Berättelsen i Heliopolis får form av tre maktcentra vilka ersatt den detroniserade ancien regimé. Den formella ersättaren av den rättfärdige fursten är Prokonsuln medan massamhällets styre genom lägsta form av populism baserad på ressentiment och fruktan har blivit underordnad Landsfogden. Bakom kulisserna styr emellertid mauretanierna vilka även förekommer i Jüngers roman ”På Marmorklippornas berg” och är en människotyp som sålt sina själar för att styra det sjunkande Leviathan bakom kulisserna och parasitera på den förmultnande staten innifrån. Mauretanierna utgör en slags skuggregering som utnyttjar Prokonsulns och Landsfogdens politiska konflikt för sina egna mål. Prokonsuln och hans aristokrati representerar inte den ädla makten utan är snarare att jämföra med usurpatorer vilka ej når upp till den rättfärdige furstens nivå, han som övergivit Heliopolis till de mindervärdigas styre.

Vid jämförelse med Carl Schmitt, som var nära vän med Ernst Jünger, ser vi en påverkan hur Jünger ger gestalt åt mauretanierna. I Schmitts terminologi är denna människotyp en konsekvens av liberalismens vilja att ersätta det politiska med teknologi, staten med rationell byråkrati (en rationalitetens järnbur), maktutövning med eviga partidiskussioner och omvandla det politiska beslutet till en mekanisk funktion. Den moderna byråkratin har som syfte att depersonalisera makten och göra den ansvarslös. Vid jämförelse med mauretanierna i boken “På Marmorklippornas berg” lyder mantrat: Jag följde bara order. I den terapeutiska staten (för att låna ett begrepp från Paul Gottfried) lyder mantrat: ”Jag följer endast lagar och förordningar”. En lite mer långsökt men träffande parallell kan dras till Tage Erlanders möte med Chrustjov 1964 där Sovjetledaren dundrande anklagade honom för att stödja ukraniska nationalister och äventyra freden varefter Erlander, efter en nervös betänketid, svarade: “I am not supposed to think, I am just a bureaucrat”.

Om mauretanierna i “På Marmorklipporna” liknar SS, är denna kast i Heliopolis alltså att jämföra med något som ligger oss själva mycket närmare. I andlig mening är det dock samma människotyp som hotar friheten och suger ut människornas livsenergi och omvandlar den för sina egna syften. Tankarna går även till Herr K:s långa väg genom den moderna byråkratin i Kafkas klassiker: “Processen”. Herr K visste inte på vilka grunder han var anklagad och inte heller vad han var anklagad för. Processen mot honom var helt opersonlig och tekniskt formell, nihilistisk. G.K. Chesterton beskriver fenomenet i poemet “The Secret People” där jag citerar näst sista stycket:

The drive for world government

Nej, staten har inget ansvar att “rädda” kapitalet och bankerna. Det är det som är poängen med privata banker – att de står och faller på egna ben. Det finns en ekonomisk ursynd i dagens finanskris som går att spåra redan till Federal Reserves tillkomst. Efter 9/11 kunde bankerna låna pengar från Federal Reserve till 1% och låna ut till 4% vilket skapade en kreditexpansion. Nu går staten in och “räddar” miljardärerna vilket i framtiden kommer att leda till att man kommer att höra följande argument: Om staten räddar miljardärerna och bankerna, varför skall den då inte rädda dem som inga pengar har? Om det är något finanskrisen lämnar efter sig, är det en större stat med fler regleringar, fler lagar, fler människor beroende av “systemet” och mindre frihet/ ansvar i allmänhet.

Varför bör vi överhuvudtaget rädda bankerna? Finns det inga “moderna” lösningar på in och utlåning? Varför måste vi klamra oss fast vid ett system som uppstod i italienska hamnstäder under medeltiden? Kan inte långivare och låntagare mötas på nya forum och via nya typer av avtalsförhållanden. I en fri ekonomi skulle allt vara möjligt. Normalt brukar libertarianer beskyllas för att försvara “de rika”. I dessa dagar har motsatsen bevisats – vi försvarar de fattigas pengar och inkomster från storkapitalets utsvävningar och statens klåfingrighet.

Klassisk liberalism och libertarianism är samma sak. Den klassiska liberalismen är den ideologi jag bekämpat under hela mitt vuxna liv och försökt angripa teoretiskt . Anledningen till denna kamp var mitt värnande av den organiska kultur och traditionella människotyp som byggde de större civilisationerna. Jag frågade mig hur Hellas, Rom, Indien, Persien och Bysans blev till och sökte se gemensamma drag och tendenser bakom dessa civilisationer. Jag fann bl.a. att de alla hade andligheten som kärna i sin kultur, dygdetik istället för utilitarism (vilken Hegel med rätta kallade upplysningens etik) och att de alla förenades kring en uppfattning om att människan var underordnad högre makter vilka hon själv inte kunde betvinga. Den moderna eran, som isåfall börjar redan under senmedeltiden då man gick ifrån en kvalitativ livssyn till en kvantitativ, framsod som ond och livsfientlig. Jag såg tidigt att den inte kunde föra människan till en högre kulturell nivå, endast parasitera på de värden, traditioner och institutioner som överlevt från de tidigare civilisationerna. 

-

Dessa idéer förde mig till en traditionalistisk syn på religion och kultur och till en fascistisk åskådning vad gäller stat och politik. Idag har jag övergett den senare åskådningen men bevarat den förra. Jag har gått till den andra sidan av det politiska spektrat i det att jag idag ser många fördelar med den politiska moderniteten och liberalismen. Detta är delvis en konsekvens av mina historiska och filosofiska studier. En annan orsak är personlig och rör personliga erfarenheter. För att göra en lång historia kort är det inte staten som är bärare av kulturen och religionen utan människorna i deras lokala gemenskaper. Under historien har det tvärtom oftast varit staten som agerat i motsättning till de värden och traditioner som vi normalt förknippar med högkultur och andlighet. Caesaropapismen var en börda för den religion jag ser som mest sann, den ortodoxa kristendomen. Den athenska stadsstaden dömde Sokrates att tömma giftbägaren. Feodalfurstarna förslavade bönderna och gjorde dem till trälar. Romarriket såg Caligula och Nero som halvgudar då de i själva verket var korrumperade tyranner. Det är inte dessa och deras likar som gör civilisationen, utan de fria människorna som agerar rättfärdigt trots staten och dess representanter. Detta förhållande blir än mer tydligt då man kommer in i den moderna eran. Ingens statsman under 1900-talet hade förutsättningar att via politiken kunna “rädda kulturen”. Tvärtom bidrog även de välmenande politikerna till att kulturen hamnade i ett än sämre utgångsläge. Visst - i bästa fall lyckades en del konservera de mest ytliga dragen i den traditionella kulturen, men till sist var även dessa stater tvingade att bli som alla andra. 

- 

Andligt och moraliskt innebär modernismen något än mer primitivt än de mest negativa drag vi förknippar med de förkristna naturreligionerna. Detta eftersom moderniteten essentiellt är en förnekelse av andlighet. Den moderna människan vill vara något helt annorlunda än de människor som fanns tidigare, just därför kallar hon sig själv ”modern”. Hon föraktar principiellt det som den traditionella människan uppfattade vara högre än henne själv. Den moderna människan är värre helt enkelt eftersom hon värderar allt utifrån sig själv. 

- 

Ett misstag många gör (och som jag själv gjorde) är att se liberalismens rättvisefilosofi och idéer om non-aggression och en minimal stat som en del av problemet. Problemet är istället vad jag tidigare kallat “förnekandets fas” i syntes med en ny kult av staten i namnet av demokrati. Förnekandets fas innebär att modernitetens essens vilar på en negation av det transcendenta och gudomliga. Moderniteten förnekar det som var de tidigare civilisationernas hjärta, samtidigt som den vill skapa något stort av det mänskliga. Detta leder till en radikal metafysik som står i motsatsförhållande till de traditionella civilisationerna. De förra ville att människan, naturen och hennes arbete skulle anpassa sig till och ära Gud eller tillvarons gudomliga aspekter. Den senare vill tvärtom att Gud, religionerna och naturen skall anpassa sig till människan. Därför menar många idag att det är bra att vara “religiös” sålänge man får ut något av det. Och om de traditionella religionerna innehåller en moral och en livssyn som begränsar den moderna människans “intressen i livet här och nu” skall de således anpassa sig till hennes önskningar här och nu. I de traditionella kulturerna var det tvärtom då man såg det gudomliga som något högre än människan och dygderna som ett medel att nå till ett mer fullkomligt stadium. I moderniteten är det naturen som skall tjäna människan via teknologin -ett annat ord för en radikal metafysik där naturen blir föremål för människans vilja till makt, erövring, manipulation och kontroll. Parallellt med detta utvecklas den moderna staten och demokratin till ett religionssurrogat där människorna tillber ett politiskt system (demokratin) med en dogmatik som vi känner under namnet “politisk korrekthet”, d.v.s. kulturmarxism. Dagens utveckling mot överstatlighet rättfärdigas mot bakgrund av kulten av staten och det politiska systemet. Den moderna politiken förvandlas till teknologi och social ingenjörskonst där människan uppfattas som ett medel för förändring. Det är denna stat (med tendens mot överstatlighet) jag kallar “systemet”. ”Systemet” är i sig destruktivt på människans liv och autenticitet. Oavsett vilken ideologi som dominerar, den må t.om. kalla sig humanitär och liberal, verkar systemet genom tvång och hot om tvång. Och den gillar det. Dagens politiker har i många avseenden långt större makt än gårdagens tyranner. Den vet om detta och drar sig inte för att bedriva ”total propaganda” och ”total ockupation” av människors tänkande och livsrum. Det är insikten om “systemets” natur som har gjort mig till libertarian.  Jag ser inte endast libertarianismen och min traditionella livssyn som kompatibla, jag ser dem som varandras förutsättningar. Varför? Därför att:

- 

1) Det var trots och inte tackvare staten och politiken som de högre civilisationerna och vetenskaperna utvecklades.

2) Det var tackvare privilegier som syftade till frihet som ekonomin förbättrades i de senmedeltida handelsstäderna.

3) Individen är ensam inte tillräckligt stark visavi staten. En frihetlig kultur som vilar på gemenskapsband och traditioner är en starkare motvikt än enskilda indivder var för sig. 

4) Traditionell patriotism har med födelseort, släktband och lokala sedvänjor att göra, inte med en “stat” eller ett “politiskt system”. 

5) Ett rättssystem som vilar på traditioner och gamla sedvänjor gynnar handeln då man kan förutse de juridiska konsekvenserna av ens handlande. Handeln gynnar i sin tur kulturen och vetenskapen. Kulturen och vetenskapen står i sin tur inte i motsatsförhållande till de flesta traditionella religioner då de traditionellt  kompletterar varandra och gynnar varandra. Det är inte vetenskapen som problemet med modernismen, utan att man gjort vetenskapen till en ideologi och ställt denna i motsatsställning till religionen. I det traditionella samhället var tvärtom religionen och vetenskapen integrerade med varandra.

- 

Detta leder till en åskådning som vilar på en syntes av libertariansim och traditionlism, av individuell frihet och gemenskapsband, av odlingen av lokala kulturer och värderingen av en mer omfattande högkultur, av fri marknadsekonomi och kommunitära gemenskaper som tar ansvar för sina medlemmar.

- 

Lösningen på samtidens problem finns inte i ett tänkande om antingen/eller utan i integrerandet av skenbara motsättningar i nya synteser och där dessa synteser både tar hänsyn till individ/kollektiv, interna/externa förklaringar och lösningar, höger/vänster och helhet/del. Libertariansimens fördel är att den bejakar sann pluralism parallellt med att den neutraliserar skenbara motsättningar vilka kan samexistera på både ett lokalt och individuellt plan i frihet från tvång.

“So what’s special about banks [that they deserve a bailout]? According to what I keep reading, it’s that without banks, nobody can borrow, and the economy grinds to a halt.

Well, let’s think about that. Banks don’t lend their own money; they lend other people’s (their depositors’ and their stockholders’). Just because the banks disappear doesn’t mean the lenders will. Borrowers will still want to borrow and lenders will still want to lend. The only question is whether they’ll be able to find each other.

… [A]s any user of match.com can tell you, the technology for finding partners has improved since [the 1930s]. When a firm wants to raise capital, why can’t it just sell bonds over the web? Or issue new stock? Or approach one of the hedge funds that seem to be swimming in cash? Or borrow abroad?

… I’m not sure these big Wall Street banks are really necessary, and I’m not sure we’d miss them much if they were gone. Maybe there’s something I’m missing, but if so, I think it should be incumbent on Messrs. Bernanke, Paulson and above all Bush to explain what it is.”

- Steven Landsburg, professor i Ekonomi vid University of Rochester NY.

Läs hela artikeln här.

Läs även det stora bankrånet 2008

Ludwig von Mises Institutets hemsida förmedlar ett rikt utbud av artiklar och analyser. En lättillgänglig introduktion till Mises idéer i form av föredrag ges här:

 http://mises.org/media.aspx?action=category&ID=60

Jag har i tidigare artiklar berört hemundervisningens fördelar mot bakgrund av att barn och ungdomar skolade i hemmet visat bättre generella resultat än barn och ungdomar som går i allmänna skolor, och oavsett graden av kompetens hos föräldrarna. Lew Rockwells artikel i ämnet tog även upp att de mest exlusiva privatskolorna i USA kostar lika mycket som en plats på en allmän skola, trots att undervisningen och kvalitén i privata skolor är mycket högre än i allmänna.

Beska Droppar har i flera välskrivna inlägg tagit upp bristerna i den (s)venska skolan, nu senast refererande till Gunnar Häggs historiska analys av hur Sverige gick från en världsledande nation ifråga om utbildning till totalt förfall, flumpedagogik och rousseanska visioner skapade utifrån det lilla ”naturbarnet” Emile som får leva ut sina narcissistiska böjelser utan vägledning av föräldrar.

Den socialdemokratiska pedagogiken baseras på en uppfattning om att auktoriteter är något fult, att barn är något gott och att klassisk utbildning är elitistiskt och därför något ont. Konsekvenserna av denna syn ser vi på dagens Universitet där det råder inflation på akademiska titlar. En anti-elitisk utbildning leder nämligen till att man ser studier på högskola som en rättighet för alla och där kraven därför måste sänkas. 

Min egen syn på skola och lärande är radikal då jag vill ta bort all form av statligt stöd och statlig granskning av undervisningen på både de lägsta och de högsta nivåerna. En av orsakerna är att skolan inte kan representera alla de olika kunskapsparadigm och värdesystem som finns i samhället. M.a.o. skulle en statlig skola innebära att föräldrar med andra värderingar än de som lärs ut i skolan, tvingas finansiera något som eventuellt strider mot deras egna uppfattningar. Och om socialdemokraterna får som de vill, kommer de tvinga religiösa föräldrar att sätta sina barn i skolor med sekulära värderingar. Hur vore det om en luthersk stat tog socialdemokraternas pengar och barn och indoktrinerade dem i luthers lilla katekes varje eftermiddag?

Jag anser dessutom att vem som helst bör få undervisa och att vem som helst bör få utbilda sig. Min övertygelse är nämligen att det här spontant kommer att växa fram skolor och utbildningar med bättre rykten än andra och där en akademisk examen från en skola med en viss stämpel kommer att väga tyngre än utbildning från en annan skola. Detta banar vägen för en välbehövlig elitism inom skolväsendet där de smartaste eleverna inte hålls tillbaka och där samtidigt de svagare eleverna kan få den utbildning som bäst lämpar sig för deras egen nivå.

Dessutom kommer människor med olika värderingar och olika slags weltanschaung att leva och förmedla dessa i frihet då lärare och föräldrar kan skapa egna filosofiska, religiösa och ideologiska profiler på undervisningen. Det är sedan upp till föräldrar och elever att välja den utbildning som passar dem bäst. Faktum är att vi inte behöver vara oroliga för om vissa då väljer den flummiga montisoripedagogiken framför den hederliga gamla katederundervisningen. För vissa grupper passar montisoripedagogiken bättre än för andra och därför behöver vi tolerera en pluralistisk syn på utbildning.  

Jag själv har lekt med tanken på en skola som motsvarar det klassiska bildningsidealet. I ett fritt samhälle vore detta möjligt.  

Denna blogg kommer att uppdateras mer regelbundet framöver för att behålla läsekretsen.

My political opinions lean more and more to Anarchy philosophically understood, meaning abolition of control not whiskered men with bombs – or to unconstitutional monarchy.

- J.R.R. Tolkien, Letters, no . 52, p. 63.

Anarki

Tolkien är traditionalist ifråga om kultur, religion och estetik. Frågan som följer är om Tolkien även låter ett traditionalistiskt ideal styra hans politiska uppfattning? Jag skulle hävda att så är fallet. Sagan om Ringen är inte bara “en bok bland flera”, utan innehåller helt nya språk (Tolkien var filolog) och utvecklar för många läsare nya perspektiv på historien, naturen och människan.  Tolkiens politiska ideal såsom det kommer till uttryck i Sagan om Ringen utgår från att människorna, hoberna, dvärgarna och älverna i Midgård är  olika varandra och därför har olika sätt att organisera sina sociala liv.

I De Civitate Dei skriver kyrkofadern Augustinus att människor kommer samman i olika samhällen p.g.a. något de gemensamt älskar eller eftersträvar. Detta skall inte missförstås som kärlek i den betydelse ordet har fått idag. Med kärlek, delectatio, menar Augustinus istället något som människorna gillar, tycker om och ser som sitt högsta goda. Man kan komma samman för att söka ekonomisk trygghet, för att man tycker om demokrati, för att man tycker om en ledare, för att man delar en gemensam värdegrund med andra, för att man har en uppfattning om ekonomi, för att man är kristen och älskar Gud (det var den sista staden som Augustinus kallade Guds stad), eller för något annat.

Om vi tillämpar Augustinus idé på Sagan om Ringen ser vi dessutom hur olika sedvänjor, etniciteter och traditioner skapar olika typer av samhällen. Hoberna lever i ett anarkistiskt och traditionalistiskt (cykliskt) agrarsamhälle. De kommer samman för att de älskar naturen och allt som växer. De älskar dessutom mat, tobak, öl och det enkla livet på landet. Deras samhällen består av kommuniteter och olika familjeätter med sina egna släktnamn. Hoberna behöver ingen offentlig administration eller en sammanhållande stat i modern mening eftersom de lever i en gemenskap där alla tar hand om och hjälper varandra. Hoberna är heller inga individualister i ordets strängare mening, utan personer som lever i kontinuitet med sina förfäder och sina medmänniskor.  De är dessutom stora patrioter. För hoberna var deras land ingen abstraktion utan en förlängning av deras egna familjer. Marken och deras jordegendom var distribuerade, liksom den politiska makten. För Tolkien är hobernas småskaliga  och organiska liv inte bara vackert, utan även något eftersträvansvärt. Man bör även komma ihåg att England under medeltiden var organiserat utifrån olika mindre samhällen som kallades shires. När Tolkien skriver om hoberna har han engelsmännen som förebild.  

Det vore dock ett stort misstag att tolka hobernas (national-, konservativt-) anarkistiska samhälle som om Tolkien vore fientligt inställd till hierarkier. För Tolkien är det klart att hober, liksom människor, skiljer sig från varandra ifråga om talanger och sinnelag. Det finns naturliga hierarkier och repressiva hierarkier. Tolkien tar avstånd från de repressiva (lord Denethor, Grima, Saruman, den besatte Thedoén, Sauron) men bejakar naturliga hierarkier (master Frodo, Elrond, Gandalf, Aragorn, Theodén efter exorcismen, Faramir). Saruman uttrycker denna strävan efter en onaturlig och sjuk hierarki när han försöker övertyga Gandalf om att förena sig med Sauron: “In time, no one will stand higher than ourselves.”  

Maktens ring

You can make the Ring into an allegory of our own time, if you like: and allegory of the inevitable fate that waits for all attempts to defeat evil power by power.

- J.R.R. Tolkien, Letters, p. 121.

 …the proper study of Man is anything but Man; and the most improper job of any man is bossing other men. Not one in a million is fit for it, and least of all those who seek the opportunity.

- J.R.R. Tolkien, Letters, no. 52, p. 64.

Maktens ring har det primära syftet att koncentrera all makt i en persons händer och att underkuva alla folkslag under en vilja. Därför är den samtidigt en frestelse för alla som kommer i dess närhet, särskilt för dem som har en inre längtan efter större makt och inflytande. Av denna anledning vet vi att det värsta tänkbara scenariot i Sagan om Ringen hade varit om lord Denethor, Grima Ormtunga eller Saruman fått ringen i sina händer. Om så hade hänt hade ringen inte bara förstört deras sinnen och sannolikt drivit dem till vansinne, den hade dessutom ganska snabbt tagits ifrån dem av Sauron. När Gandalf ställs inför valet att ta ringen från Frodo säger han:

No! With that power I should have power too great and terrible. And over me the Ring would gain a power still greater and more deadly! Do not tempt me! For I do not wish to become like the Dark Lord himself. Yet the way of the Ring to my heart is by pity, pity for weakness and the desire of strenght to do good. Do not tempt me! I dare not take it, not even to keep it safe, unused” The Lord of the Rings, 2001, sid. 60.

Gandalf inser från början att han inte är stark nog att vara ringbärare. Denna ödmjuka insikt räddar även i förlängningen Midgård. Midgård (läs Europa) behöver inte en politisk makt som konfronterar en annan makt. Midgård behöver tro och vishet att istället undanröja den enda makten som hindrar folkens frihet. Midgård behöver män som innerst inne inte vill vara kungar men axlar maktens börda i syfte att rädda folkens frihet. Att eftersträva makten i sig (som är ringens syfte), är för Tolkien synonymt med att man är olämplig att ha makt. Makten, om den överhuvudtaget är nödvändig, är istället ett medel för andra värden, ytterst för friheten. Om hoberna kan leva i frihet utan en politisk centralmakt, behöver de ingen politisk centralmakt. Då människorna i Gondor inte kan leva i frihet (från Sauron) utan en monarki, behöver de Aragorn.

När Frodo erbjuder ringen till Galadriel säger hon:

I do not deny that my heart has greatly desired to ask what you offer. For many long years I had pondered what I might do, should the Great Ring come into my hands, and behold! It was brought within my grasp. The evil that was devised long ago works on in many ways, whether Sauron himself stands or falls. Would not have been a noble deed to set to the credit of his Ring, if I had taken it by force or fear from my guest? And now at last it comes. You will give me the Ring freely! In place of the Dark Lord you will set up a Queen. And I shall not be dark, but beautiful and terrible as the Morning and the Night! Fair as the Sea and the Sun and the Snow upon the Mountain! Dreadful as the Storm and the Lightning! Stronger than the foundations of the earth. All shall love me and despair!… I pass the test. I will diminish, and go into the West, and remain Galadriel.

The Lord of the Rings, sid 356-357.

Intressant är särskilt den sista meningen: “…I will…go into the West, and remain Galadriel”. Galadriel vet att maktens ring skulle göra henne till en annan person. Den skulle ge henne makten, men till priset av hennes själ. Sauron som från början var en majar, en ängel, är konsumerad av tomhet och eld. En fri vilja och en fri person kan inte bära maktens ring utan att förlora sin frihet och personlighet.

Intressant i sammanhanget är C.S. Lewis beskrivning av den moderna välfärdsstaten:

Two world wars necessitated vast curtailments of liberty, and we have grown, though grumbingly, accustomed to our chains…We are tamed animals…and should probably starve if we got out of our cage…We have on the one hand a desperate need: hunger, sickness and the dread war. We have, on the other, the conception of something that might meet it: omnicompetent global technocracy. Are not these the ideal opportunities for enslavement…Have we discovered some new reason why, this time, power should not corrupt as it has done before?

C.S. Lewis: “Willing Slaves of the Welfare State”, sid 340-342.

Våra “demokratier” (teknokratier, plutokratier) idag skiljer sig inte principiellt från de diktaturer som Europa och Ryssland upplevde under 1900-talet. Det är samma gamla “maktens ring”, samma totalitarism i fast mjuka former, som förslavar våra liv till ett system som förklaras vara nödvändigt och oumbärligt för våra liv – ett system som existerar till priset av vår frihet och autenticitet som människor. Alla som kommer in i och får makt av systemet reproducerar dess totalitära strukturer. 

Monarki och ridderlighet i ett fritt samhälle

Både Rohan och Gondor är monarkier. Gondor är en monarki, men styrs i brist på en kung av en riksföreståndare (en jarl) av lägre härkomst. För Tolkien var monarki något som hade med arv och blodsband att göra. Gondors kungar var ursprungligen från Dúnedain, det Norra Kungariket. De som är av Dúnedain är välsignade med långt liv (Aragorn är 87 år gammal i Sagan om Ringen). När Gandalf besöker Gondor för han en intressant dialog med Pippin om varför kungarna av Gondor föll från sina egentliga uppgifter. Det han säger här innehåller även en indirekt kritik mot våra egna medeltida monarkier. Kungarna föll från sina egentliga uppgifter då de började intressera sig för andra saker än att styra efter ära, rättrådighet och klokhet. De blev mer intresserade av att sitta i höga torn och titta på stjärnorna eller att stänga in sig i slutna kammare och begrunda sin släkthistoria. Samtidigt förföll deras rike och togs med tiden över av män av lägre börd. 

I sammanhanget bör kanske påpekas att monarki inte behöver vara något ärftligt (s.k. legitimistisk monarki), utan kan även vara något som en grupp i samhället eller hela samhället väljer (valmonarki). Såsom anhängare av legitimistisk monarki redovisar Tolkien Aragorns släktled tillbaka till Isildur, han som vann ringen vid slaget mot Sauron och skrev i sin krönika att “alla i hans blodsled skall vara bundna till ringens öde”.

Som jag skrev ovan är emellertid Gondors och Rohans kungar och riddare till för att skydda friheten, inte att utöva makt för maktens egen skull. Deras ridderliga, chevaleriska, dygder och sedvänjor är en del av ett organiskt sammanhang. Detta innebär att de ser sig själva som del av en gemensam kropp där de övriga medborgarna av bönder, köpmän och hantverkare är lika nödvändiga som dem själva för helheten, betraktad som en enda kropp.  Som jag skrev i ett tidigare inlägg blev Faramir aldrig frestad att kidnappa Frodo för att komma över maktens ring och ge den till sin andligt sjuke far. Tvärtom uppfyller han i böckerna de ridderliga dygder genom vilka han även i ett initialt skede sätter Frodo “fri”. En annan person som är värd att nämna i sammanhanget är Sam som förblir lojal mot Frodo även när denne frestar honom att återvända hem till the Shire.