“So what’s special about banks [that they deserve a bailout]? According to what I keep reading, it’s that without banks, nobody can borrow, and the economy grinds to a halt.

Well, let’s think about that. Banks don’t lend their own money; they lend other people’s (their depositors’ and their stockholders’). Just because the banks disappear doesn’t mean the lenders will. Borrowers will still want to borrow and lenders will still want to lend. The only question is whether they’ll be able to find each other.

… [A]s any user of match.com can tell you, the technology for finding partners has improved since [the 1930s]. When a firm wants to raise capital, why can’t it just sell bonds over the web? Or issue new stock? Or approach one of the hedge funds that seem to be swimming in cash? Or borrow abroad?

… I’m not sure these big Wall Street banks are really necessary, and I’m not sure we’d miss them much if they were gone. Maybe there’s something I’m missing, but if so, I think it should be incumbent on Messrs. Bernanke, Paulson and above all Bush to explain what it is.”

- Steven Landsburg, professor i Ekonomi vid University of Rochester NY.

Läs hela artikeln här.

Läs även det stora bankrånet 2008

Under senmedeltiden verkade statsmakten, då representerad av feodalfurstar, destruktivt på handel och kulturell blomstring. Feodalherrarna använde privilegier och inte allmänna lagar och privilegierna var ofta i utbyte mot mutor och skatter. Köpmännen levde därför under feodalherrarnas nycker och hade svårt att förutse vad som skulle hända med deras investeringar om en ny furste tog makten. Allt detta drabbade till sist de lägre stånden, bönderna och hantverkarna. Under hundraårskriget mellan Frankrike och England tvingade statsmakten bönderna att arbeta mer än förut, utan att betala högre löner. Stora delar av europas bönder hade nämligen avlidit under digerdöden och det rådde brist på arbetskraft. Eftersom en liknande situation i en fri ekonomi leder till att arbetarna kan kräva högre löner, ville statsmakten tvärtom att de skulle arbeta mer till samma löner som förut. Detta var orsaken till bondeupproret i England.

Med tanke på det onödiga brödramordet mellan England och Frankrike över Aquitanien, är det svårt att se hundraårskriget som rationellt eller nödvändigt. Det var även under detta krig som riddarkulturen upphörde i Europa och kavalleriet fyllde dess plats. Kriget slutade också ungefär samtidigt som osmanerna intog Konstantinopel. Europa hade enbart att förlora på denna händelseutveckling. De engelska och franska soldaterna och riddarna borde ha slutit upp utanför Konstantinopels murar och en ny allians bildats mellan Öst- och Västeuropa. Åtminstone ville många kloka män vid denna tid ha en liknande allians. Så blev det inte. Istället fick Östeuropa lida 400 år under turkarna och västerlänningarna själva uppleva flera försök till invasioner. 

Friheten kräver en statsmakt med så pass bra kultur och lagar att man kan förutse när den går ut i krig och människor kan förutse vilka regler som skall gälla för kultur och handel. Statmakten är till för att skydda människorna och garantera ekonomisk, kulturell och andlig frihet. Den bör inte ingripa i kulturen, ekonomin eller i religionen. Anledningarna till detta är flera. Dels ser vi likheter mellan USA:s bankkris och medeltidens ekonomiska kriser. En del kungar kom på den ”smarta” idén att blanda ut silvret och guldet i mynten. Detta ledde till ekonomisk kris. Är dagens Federal Reserve bättre som trycker pengar utan täckning i fasta värden? Inflation bygger just på att det finns mer pengar i omlopp än vad dessa pengar motsvarar i faktiska värden. Guld och silver har visat sig vara de mest stabila och återkommande värdemätarna genom hela människans historia. Med mynt i guld kan du även idag handla över hela jordklotet. Guld är en universell valuta.Varje gång staten lägger sig i ekonomin och försöker reglera den inträffar en obalans som ofta leder till motsatta effekter än dem man haft för avsikt att uppnå.

Både Marx och Weber har i grunden haft fel. De flesta ekonomiska revolutioner under medeltiden skedde p.g.a. skattepolitiken och där de lägre stånden revolterade mot höga skatter, för äganderätter och ekonomisk frihet. Protestantismen var inte kapitalismens förutsättning, utan gynnsamma handelsvillkor och handelsvägar. Italien, ett katolskt land, hade en kapitalistisk ekonomi i städer som Genua, Milano och Venedig redan under senmedeltiden. De upplevde en kulturell blomstring, inte tackvare staten, utan trots densamma. 

Den senmoderna “funktionella” staten söker även göra gott genom användadet av skattemedel. Politiker som skapar välfärdsstater tar nästan personligen åt sig över att ha gjort gott med andras pengar. Detta har lett till ett av de mest orättvisa systemen i historien. Fattiga tvingas betala för rika människors högre utbildningar via skattesedeln.

Den offentliga förvaltningen präglas av ineffektivitet och slöseri med pengar som kan användas mer rationellt genom frivilliga initiativ. Föräldrar med andra värderingar än dem överheten vill forcera på skolor, tvingas betala för dessa och tvingas låta sina barn underkasta sig denna undervisning. Sjukhus och kliniker kan slösa med läkemedel hur mycket som helst eftersom de själva inte tvingas betala kostnaderna. Staten har tagit på sig kyrkans tidigare roll som uppfostrare och moralisk auktoritet och använder den politiska korrektheten som en moralisk kod för “rätt tänkande” och ”rätta åsikter”. Staten hanterar skattebetalarnas pengar som om de vore statens och inte medborgarnas. Den gör ingrepp i ekonomin och bereder väg för statskapitalism, korruption och lobbyism. Den använder lagar och regler för att stimulera medborgarnas beteenden efter en förutbestämd mall.  Allt detta gör den med stöd av en tvångsapparat som tvingar individer och företag att finansiera deras eget förtryck. 

Hela idén med en stat bygger på frågan om när vi vill initiera tvångsmedel? När kan tvång rättfärdigas? Det är den grundläggande frågan. Vill vi använda tvång för att skapa en god sjukvård? Vill vi använda tvång för att andras barn skall lära sig våra egna värderingar? En moralisk person skulle svara nej på dessa frågor. 

Vår tid kräver därför ett nytt svar på frågan om vad vi skall ha staten till?  

 http://mises.org/media.aspx?action=category&ID=60

Beska Droppar har i flera välskrivna inlägg tagit upp bristerna i den (s)venska skolan, nu senast refererande till Gunnar Häggs historiska analys av hur Sverige gick från en världsledande nation ifråga om utbildning till totalt förfall, flumpedagogik och rousseanska visioner skapade utifrån det lilla ”naturbarnet” Emile som får leva ut sina narcissistiska böjelser utan vägledning av föräldrar.

Den socialdemokratiska pedagogiken baseras på en uppfattning om att auktoriteter är något fult, att barn är något gott och att klassisk utbildning är elitistiskt och därför något ont. Konsekvenserna av denna syn ser vi på dagens Universitet där det råder inflation på akademiska titlar. En anti-elitisk utbildning leder nämligen till att man ser studier på högskola som en rättighet för alla och där kraven därför måste sänkas. 

Min egen syn på skola och lärande är radikal då jag vill ta bort all form av statligt stöd och statlig granskning av undervisningen på både de lägsta och de högsta nivåerna. En av orsakerna är att skolan inte kan representera alla de olika kunskapsparadigm och värdesystem som finns i samhället. M.a.o. skulle en statlig skola innebära att föräldrar med andra värderingar än de som lärs ut i skolan, tvingas finansiera något som eventuellt strider mot deras egna uppfattningar. Och om socialdemokraterna får som de vill, kommer de tvinga religiösa föräldrar att sätta sina barn i skolor med sekulära värderingar. Hur vore det om en luthersk stat tog socialdemokraternas pengar och barn och indoktrinerade dem i luthers lilla katekes varje eftermiddag?

Jag anser dessutom att vem som helst bör få undervisa och att vem som helst bör få utbilda sig. Min övertygelse är nämligen att det här spontant kommer att växa fram skolor och utbildningar med bättre rykten än andra och där en akademisk examen från en skola med en viss stämpel kommer att väga tyngre än utbildning från en annan skola. Detta banar vägen för en välbehövlig elitism inom skolväsendet där de smartaste eleverna inte hålls tillbaka och där samtidigt de svagare eleverna kan få den utbildning som bäst lämpar sig för deras egen nivå.

Dessutom kommer människor med olika värderingar och olika slags weltanschaung att leva och förmedla dessa i frihet då lärare och föräldrar kan skapa egna filosofiska, religiösa och ideologiska profiler på undervisningen. Det är sedan upp till föräldrar och elever att välja den utbildning som passar dem bäst. Faktum är att vi inte behöver vara oroliga för om vissa då väljer den flummiga montisoripedagogiken framför den hederliga gamla katederundervisningen. För vissa grupper passar montisoripedagogiken bättre än för andra och därför behöver vi tolerera en pluralistisk syn på utbildning.  

Jag själv har lekt med tanken på en skola som motsvarar det klassiska bildningsidealet. I ett fritt samhälle vore detta möjligt.  

Around this central principle clusters a group of related ideas and practices with a long foreground in history, though they are not always present, or present in equal amounts, in all societies. Among these items are communal self-government, free communication as between equals, unimpeded access to the common store of knowledge, protection against arbitrary external controls, and a sense of individual moral responsibility for behavior that affects the whole community. All living organisms are in some degree autonomous in that they follow a life-pattern of their own; but in man this autonomy is an essential condition for his further development. We surrender some of our autonomy when ill or crippled: but to surrender it every day on every occasion would be to turn life itself into a chronic illness. The best life possible — and here I am consciously treading on contested ground — is one that calls for an ever greater degree of self-direction, self-expression, and self-realization. In this sense, personality, once the exclusive attribute of kings, belongs on democratic theory to every man. Life itself in its fullness and wholeness cannot be delegated.

In framing this provisional definition I trust that I have not, for the sake of agreement, left out anything important. Democracy , in the primal sense I shall use the term, is necessarily most visible in relatively small communities and groups, whose m embers meet frequently face to face, interact freely, and are known to each other as persons. As soon as large numbers are involved, democratic association must be supplemented by a more abstract, depersonalized form. Historic experience shows that it is much easier to wipe out democracy by an institutional arrangement that gives authority only to those at the apex of the social hierarchy than it is to incorporate democratic practices into a well organized system under centralized direction, which achieves the highest degree of mechanical efficiency when those who work it have no mind or purpose of their own.

The tension between small-scale association and large-scale organization, between personal autonomy and institutional regulation, between remote control and diffused local intervention, has now created a critical situation. If our eyes had been open, we might long ago have discovered this conflict deeply embedded in technology itself.

I wish it were possible to characterize technics with as much hope of getting assent, with whatever quizzical reserves you may still have, as in this description of democracy. But the very title of this paper is, I confess, a controversial one; and I cannot go far in my analysis without drawing on interpretations that have not yet been adequately published, still less widely discussed or rigorously criticized and evaluated. My thesis, to put it bluntly, is that from late Neolithic times in the Near East , right down to our own day, two technologies have recurrently existed side by side: one authoritarian, the other democratic, the first system-centered, immensely powerful, but inherently unstable, the other man-centered 13 relatively weak, but resourceful and durable. If I am right, we are now rapidly approaching a point at which, unless we radically alter our present course, our surviving democratic technics will be completely suppressed or supplanted, so that every residual autonomy will be wiped out, or will be permitted only as a playful device of government, like national balloting for already chosen leaders in totalitarian countries.

The data on which this thesis is based are familiar; but their significance has, I believe, been overlooked. What I would call democratic technics is the small scale method of production, resting mainly on human skill and animal energy but always, even when employing machines, remaining under the active direction of the craftsman or the farmer, each group developing its own gifts, through appropriate arts and social ceremonies, as well as making discreet use of the gifts of nature. This technology had limited horizons of achievement, but, just because of its wide diffusion and its modest demands, it had great powers of adaptation and recuperation. This democratic technics has underpinned and firmly supported every historic culture until our own day, and redeemed the constant tendency of authoritarian technics to misapply its powers. Even when paying tribute to the most oppressive authoritarian regimes, there yet remained within the workshop or the farmyard some degree of autonomy, selectivity, creativity. No royal mace, no slave-driver’s whip, no bureaucratic directive left its imprint on the textiles of Damascus or the pottery of fifth century Athens.

If this democratic technics goes back to the earliest use of tools, authoritarian technics is a much more recent achievement: it begins around the fourth millennium B.C. in a new configuration of technical invention, scientific observation, and centralized political control that gave rise to the peculiar mode of life we may now identify, without eulogy, as civilization. Under the new institution of kingship, activities that had been scattered, diversified, cut to the human measure, were united on a monumental scale into an entirely new kind of theological-technological mass organization. In the person of an absolute ruler, whose word was law, cosmic powers came down to earth, mobilizing and unifying the efforts of thousands of men, hitherto all-too-autonomous and too decentralized to act voluntarily in unison for purposes that lay beyond the village horizon. The new authoritarian technology was not limited by village custom or human sentiment: its herculean feats of mechanical organization rested on ruthless physical coercion, forced labor and slavery, which brought into existence machines that were capable of exerting thousands of horsepower centuries before horses were harnessed or wheels invented. This centralized technics drew on inventions and scientific discoveries of a high order: the written record, mathematics and astronomy, irrigation and canalization: above all, it created complex human machines composed of specialized, standardized, replaceable, interdependent parts — the work army, the military army, the bureaucracy. These work armies and military armies raised the ceiling of human achievement : the first in mass construction, the second in mass destruction, both on a scale hitherto inconceivable. Despite its constant drive to destruction, this totalitarian technics was tolerated, perhaps even welcomed, in home territory, for it created the first economy of controlled abundance: notably, immense food crops that not merely supported a big urban population but released a large trained minority for purely religious, scientific, bureaucratic, or military activity. But the efficiency of the system was impaired by weaknesses that were never overcome until our own day. To begin with, the democratic economy of the agricultural village resisted incorporation into the new authoritarian system. So even the Roman Empire found it expedient, once resistance was broken and taxes were collected, to consent to a large degree of local autonomy in religion and government. Moreover. as long as agriculture absorbed the labor of some 90 per cent of the population, mass technics were confined largely to the populous urban centers. Since authoritarian technics first took form in an ag e when metals were scarce and human raw material, captured in war, was easily convertible into machines, its directors never bothered to invent inorganic mechanical substitutes. But there were even greater weaknesses: the system had no inner coherence: a break in communication, a missing link in the chain of command, and the great human machines fell apart. Finally, the myths upon which the whole system was based — particularly the essential myth of kingship — were irrational, with their paranoid suspicions and animosities and their paranoid claims to unconditional obedience and absolute power. For all its redoubtable constructive achievements, authoritarian technics expressed a deep hostility to life.

By now you doubtless see the point of this brief historic excursus. That authoritarian technics has come back today in an immensely magnified and adroitly perfected form. Up to now, following the optimistic premises of nineteenth century thinkers like Auguste Comte and Herbert Spencer, we have regarded the spread of experimental science and mechanical invention as the soundest guarantee of a peaceful, productive, above all democratic, industrial society. Many have even comfortably supposed that the revolt against arbitrary political power in the seventeenth century was causally connected with the industrial revolution that accompanied it. But what we have interpreted as the new freedom now turns out to be a much more sophisticated version of the old slavery: for the rise of political democracy during the last few centuries has been increasingly nullified by the successful resurrection of a centralized authoritarian technics — a technics that had in fact for long lapsed in many parts of the world.

Let us fool ourselves no longer. At the very moment Western nations, threw off the ancient regime of absolute government, operating under a once-divine king, they were restoring this same system in a far more effective form in their technology, reintroducing coercions of a military character no less strict in the organization of a factory than in that of the new drilled, uniformed, and regimented army. During the transitional stages of the last two centuries, the ultimate tendency of this system might b e in doubt, for in many areas there were strong democratic reactions; but with the knitting together of a scientific ideology, itself liberated from theological restrictions or humanistic purposes, authoritarian technics found an instrument at hand that h as now given it absolute command of physical energies of cosmic dimensions. The inventors of nuclear bombs, space rockets, and computers are the pyramid builders of our own age: psychologically inflated by a similar myth of unqualified power, boasting through their science of their increasing omnipotence, if not omniscience, moved by obsessions and compulsions no less irrational than those of earlier absolute systems: particularly the notion that the system itself must be expanded, at whatever eventual co st to life.

Through mechanization, automation, cybernetic direction, this authoritarian technics has at last successfully overcome its most serious weakness: its original dependence upon resistant, sometimes actively disobedient servomechanisms, still human enough to harbor purposes that do not always coincide with those of the system. Like the earliest form of authoritarian technics, this new technology is marvellously dynamic and productive: its power in every form tends to increase without limits, in quantities that defy assimilation and defeat control, whether we are thinking of the output of scientific knowledge or of industrial assembly lines. To maximize energy, speed, or automation, without reference to the complex conditions that sustain organic life, have become ends in themselves. As with the earliest forms of authoritarian technics, the weight of effort, if one is to judge by national budgets, is toward absolute instruments of destruction, designed for absolutely irrational purposes whose chief by-product would be the mutilation or extermination of the human race. Even Ashurbanipal and Genghis Khan performed their gory operations under normal human limits.

The center of authority in this new system is no longer a visible personality, an all-powerful king: even in totalitarian dictatorships the center now lies in the system itself, invisible but omnipresent: all its human components, even the technical and managerial elite, even the sacred priesthood of science, who alone have access to the secret knowledge by means of which total control is now swiftly being effected, are themselves trapped by the very perfection of the organization they have invented. Like the Pharoahs of the Pyramid Age, these servants of the system identify its goods with their own kind of well-being: as with the divine king, their praise of the system is an act of self-worship; and again like the king, they are in the grip of an irrational compulsion to extend their means of control and expand the scope of their authority. In this new systems-centered collective, this Pentagon of power, there is no visible presence who issues commands: unlike job’s God, the new deities cannot be confronted, still less defied. Under the pretext of saving labor, the ultimate end of this technics is to displace life, or rather, to transfer the attributes of life to the machine and the mechanical collective, allowing only so much of the organism to remain as may be controlled and manipulated.

Do not misunderstand this analysis. The danger to democracy does not spring from any specific scientific discoveries or electronic inventions. The human compulsions that dominate the authoritarian technics of our own day date back to a period before eve n the wheel had been invented. The danger springs from the fact that, since Francis Bacon and Galileo defined the new methods and objectives of technics, our great physical transformations have been effected by a system that deliberately eliminates the whole human personality, ignores the historic process, overplays the role of the abstract intelligence, and — makes control over physical nature, ultimately control over man himself, the chief purpose of existence. This system has made its way so insidiously into Western society, that my analysis of its derivation and its intentions may well seem more questionable — indeed more shocking — than the facts themselves.

Why has our age surrendered so easily to the controllers, the manipulators, the conditioners of an authoritarian technics? The answer to this question is both paradoxical and ironic. Present day technics differs from that of the overtly brutal, half-baked authoritarian systems of the past in one highly favorable particular: it has accepted the basic principle of democracy, that every member of society should have a share in its goods. By progressively fulfilling this part of the democratic promise, our system has achieved a hold over the whole community that threatens to wipe out every other vestige of democracy.

The bargain we are being asked to ratify takes the form of a magnificent bribe. Under the democratic-authoritarian social contract, each member of the community may claim every material advantage, every intellectual and emotional stimulus he may desire, in quantities hardly available hitherto even for a restricted minority: food, housing, swift transportation, instantaneous communication, medical care, entertainment, education. But on one condition: that one must not merely ask for nothing that the system does not provide, but likewise agree to take everything offered, duly processed and fabricated, homogenized and equalized, in the precise quantities that the system, rather than the person, requires. Once one opts for the system no further choice remains. In a word, if one surrenders one’s life at source, authoritarian technics will give back as much of it as can be mechanically graded, quantitatively multiplied, collectively manipulated and magnified.

“Is this not a fair bargain?” those who speak for the system will ask. “Are not the goods authoritarian technics promises real goods? Is this not the horn of plenty that mankind has long dreamed of, and that every ruling class has tried to secure, at whatever cost of brutality and injustice, for itself?” I would not belittle, still less deny, the many admirable products this technology has brought forth, products that a self-regulating economy would make good use of. I would only suggest that it is time to reckon up the human disadvantages and costs, to say nothing of the dangers, of our unqualified acceptance of the system itself. Even the immediate price is heavy; for the system is so far from being under effective human direction that it may poison u s wholesale to provide us with food or exterminate us to provide national security, before we can enjoy its promised goods. Is it really humanly profitable to give up the possibility of living a few years at Walden Pond, so to say, for the privilege of sp ending a lifetime in Walden Two? Once our authoritarian technics consolidates its powers, with, the aid of its new forms of mass control, its panoply of tranquillizers and sedatives and aphrodisiacs, could democracy in any form survive? That question is absurd: life itself will not survive, except what is funneled through the mechanical collective. The spread of a sterilized scientific intelligence over the planet would not, as Teilhard de Chardin so innocently imagined, be the happy consummation of divine purpose: it would rather ensure the final arrest of any further human development.

Again: do not mistake my meaning. This is not a prediction of what will happen, but a warning against what may happen. What means must be taken to escape this fate? In characterizing the authoritarian technics that has begun to dominate us, I have not forgotten the great lesson of history: Prepare for the unexpected! Nor do I overlook the immense reserves of vitality an d creativity that a more humane democratic tradition still offers us. What I wish to do is to persuade those who are concerned with maintaining democratic institutions to see that their constructive efforts must include technology itself. There, too, we must return to the human center. We must challenge this authoritarian system that has given to an underdimensioned ideology and technology the authority that belongs to the human personality. I repeat: life cannot be delegated.

Curiously, the first words in support of this thesis came forth, with exquisite symbolic aptness, from a willing agent -but very nearly a classic victim! — of the new authoritarian technics. They came from the astronaut, John Glenn, whose life was endangered by the malfunctioning of his automatic controls, operated from a remote center. After he barely saved his life by personal intervention, he emerged from his space capsule with these ringing words: “Now let man take over!”

That command is easier to utter than obey. But if we are not to be driven to even more drastic measures than Samuel Butler suggested in Erewhon, we had better map out a more positive course: namely, the reconstitution of both our science and our technic s in such a fashion as to insert the rejected parts of the human personality at every stage in the process. This means gladly sacrificing mere quantity in order to restore qualitative choice, shifting the seat of authority from the mechanical collective t o the human personality and the autonomous group, favoring variety and ecological complexity, instead of stressing undue uniformity and standardization, above all, reducing the insensate drive to extend the system it elf, instead of containing it within definite human limits and thus releasing man himself for other purposes. We must ask, not what is good for science or technology, still less what is good for General Motors or Union Carbide or IBM or the Pentagon, but what is good for man: not machine-conditioned, system-regulated, mass-man, but man in person, moving freely over every area of life.

There are large areas of technology that can be redeemed by the democratic process, once we have overcome the infantile compulsions and automatisms that now threaten to cancel out our real gains. The very leisure that the machine now gives in advanced countries can be profitably used, not for further commitment to still other kinds of machine, furnishing automatic recreation, but by doing significant forms of work, unprofitable or technically impossible under mass production: work dependent upon special skill, knowledge, aesthetic sense. The do-it-yourself movement prematurely got bogged down in an attempt to sell still more machines; but its slogan pointed in the right direction, provided we still have a self to do it with. The glut of motor cars that is now destroying our cities can be coped with only if we redesign our cities to make fuller use of a more efficient human agent: the walker. Even in childbirth, the emphasis is already happily shifting from an officious, often lethal, authoritarian procedure, centered in hospital routine, to a more human mode, which restores initiative to the mother and to the body’s natural rhythms.

The replenishment of democratic technics is plainly too big a subject to be handled in a final sentence or two: but I trust I have made it clear that the genuine advantages our scientifically based technics has brought can be preserved only if we cut the whole system back to a point at which it will permit human alternatives, human interventions, and human destinations for entirely different purposes from those of the system itself. At the present juncture, if democracy did not exist, we would have to invent it, in order to save and recultivate the spirit of man

http://video.google.com/videoplay?docid=7217700265038533779

Å andra sidan finns det en relativt dold agenda bakom USA:s krigföring i Kosovo, Irak och Afghanistan. Samma politiker som en gång gav Saddam Hussein och talibanerna vapen och missiler, har vänt sig emot dem när de undanröjt andra fiender. Talibanerna användes för att köra ut Sovjetunionen ur Afghanistan. När uppdraget var slutfört var det dags att få bort talibanerna från makten. Saddam Hussein var en god allierad i kriget mot Iran och fick därför mängder med massförstörelsevapen från USA. Men när han nu spelat ut sin roll, var det tid att byta ut honom för att skapa det kaos vi ser idag. Serberna stödde USA under två världskrig, men när USA ville ha en militärbas i Kosovo gav man sitt stöd till albanerna och tolererade en etnisk rensning av serberna från sin nationella vagga. Man gjorde det dessutom i mångkulturens namn. 

De nykonservativa räknade givetvis med att ställa till kaos i Irak. De var inte så dumma att de inte insåg att anarki skulle bryta ut mellan olika klaner och grupper efter ockupationen. Själva kaoset var deras mål, eftersom invasionen hade som syfte att gagna USA:s och Israels maktpolitiska och ekonomiska intressen i regionen. Nu är det Irans tur, sedan Syriens.

Ron Paul är den ende av kanditaterna som vänder sig mot denna monstruösa politik. Han har offentligt yrkat på en revolution mot de nykonservativas grepp om amerikansk utrikespolitik och kallat deras politiska spel med nationer och oskyldiga människoliv för en kränkning av den Amerikanska Konstitutionen. Han har offentligt gått ut och blivit talesman för kristna och religiösa kommuniteters rätt till frihet från statligt ingripande och tvång. Han vill ändra på tolkningen av preventivt självförsvar till att endast gälla de fall då USA blir anfallet, eftersom endast detta är förenligt med Konstitutionen. Han är för rätten att bära vapen, eftersom detta har varit och är den enda garantin mot statligt tyranni. Vid ett allmänt vapenförbud kommer givetvis kriminella att fortsätta att bära vapen och den gode medborgaren kan därför inte utöva sin rätt till självförsvar vid direktkonfrontation, utan måste invänta polis.

Ron Paul vill därutöver att staten skall sluta finansiera illegal invandring. USA har gett illegala invandrare samma rätt till sjukvård, socialförsäkringar och bidrag som alla andra medborgare, varför de givetvis fortsätter att strömma in i landet. Samma sak gäller för Europa. Få invandrare skulle komma till Europa om det inte vore för våra generösa välfärdssystem. Genom en minimal stat, där medborgarna mot låga skatter själva tar ansvar för sjukförsäkringar och andra förmåner, kommer kommuniteter att bildas som hjälper medlemmarna genom gemensamma försäkringar, parallellt med att massinvandringen upphör då medborgarna inte längre finner det självklart att så mycket av deras eget arbete (d.v.s. inkomster) och land skänks till främlingar. Jag lämnar härifrån Ron Paul, men behåller den röda tråden om det frihetsbegrepp han försvarar. Vi kan se vad detta frihetsbegrepp får för sannolika konsekvenser.

Jag hävdar att det snabbaste och kanske smartaste sättet att få massinvandringen att upphöra och hävda vår rätt, är att nedmontera den terapeutiska staten och ge medborgarna tillbaka makten över sina liv och länder, en makt som bestulits dem under så lång tid att de vant sig vid att bete sig som omyndiga!   

Vi har vant oss vid att staten har åsikter om vilka som anställs på företag och vilka kvoter som skall gälla. I ett fritt samhälle är medborgarnas arbetsgemenskaper fria att själva välja arbetskamrater, liksom krogägare är fria att själva bestämma vilka som släpps in och hur länge de skall ha öppet.

Staten kallar det för hatbrott att kritisera vissa former av sexuella läggningar, liksom att rikta viss kritik mot invandrare för deras överrepresentation ifråga om gatuvåld och våldtäkter. I ett fritt samhälle har medborgarna rätt till sitt eget land och rätten att leva med vilka de vill. De har rätten att dessutom kritisera vad de vill och vem de vill, utan inskränkningar från andra eller en stat.

Vi har vant oss vid att staten har åsikter om våra alkohol och tobaksvanor och bestraffar vår konsumtion med höga skatter. I ett fritt samhälle är medborgarna myndiga att tillverka egen sprit och sälja denna som de vill. De har rätt att imoprtera sprit och tobak utan ”bestraffningar” från en ”överhet”.  Våra politiker har fått patent på godhet då de är de enda som har råd att göra gott mot andra, då de har tillgång till våra pengar. I ett fritt samhälle är medborgarna själva myndiga att bestämma hur mycket pengar som skall betalas, liksom till vilka pengarna skall gå.

Vi har vant oss vid att staten bestämmer vilka värderingar och ämnen som skall läras ut till våra barn. I ett fritt samhälle är det vi själva som äger rätten att bestämma över våra barns undervisning, även om andra må tycka att de lär sig “fel” värderingar och “fel” teorier.

Därför går en patriotisk och frihetlig revolution hand i hand.

Se gärna följande korta filmspel Ron Paul versus Neocons:

http://www.youtube.com/v/fhAokoMgSDc&hl=en

http://www.youtube.com/v/RsHjq4PeKx4&hl=en

Ett postliberalt Amerika 

På alla sidor av den samtida politiska debatten, är ett mycket viktigt schibbolet både allmänt erkänt och lite utforskat: att vi nu avgjort har trätt in i en postliberal fas av amerikanskt politiskt liv. Denna övertygelse, liksom alla ideologiska maximer, får allmänt bifall på grund av de intressen som den främjar och sätten som den tjänar till att strategiskt snäva in debatten.

Men denna lättvindiga konsensus tillåter oss att förbigå en avgörande definitionsfråga, förutom vilken det inte fyller någon större funktion att diskutera sådana arv överhuvudtaget: Vad, exakt, menar vi för det första med den amerikanska liberala traditionen?

Konstellationen av idéer som är associerad till denna tradition i dess ursprungliga miljö – individuella rättigheter, begränsad statsmakt, lokalt självstyre – rankas inte högt i ett statsskick som verkar för ett hejdlöst beroende av statliga initiativ och avlägset federalt policyskapande. Vid höjden av sitt inflytande, var denna liberala tradition till ganska stor del i konflikt med allting som nu går under namnet modern liberalism: Medan vi nu söker oss till statliga interventioner som går uppifrån–ned för att säkerställa våra friheter, ansåg 1800-talets liberalism att vi helst borde ägna oss åt att cementera lokala säkerhetsspärrar för att skydda grundläggande individuella rättigheter; såsom egendom, yttrande, rätten till fri politisk samling och tillbedjan. Då strävade vi, med andra ord, efter att staten skulle skydda tidigare existerande artiklar i vårt politiska liv; i dag söker vi oss till staten för att den ska definiera de artiklarna för oss och för att den ska säkra dem efter dess egna prerogativ.

Denna nästan dödliga försvagning av vårt liberala arv blev dramatiskt uppenbar för mig under en republikansk primärvalsdebatt som hölls i februari [originaltexten är från den 17/6 2000, övers. anm.]. När en nyhetskommentator frågade presidentaspiranten George W. Bush, en designerad kritiker av big government, hur han skulle uppmuntra till mer lärande i skolor; svarade han att barn skulle vara tvungna att lära sig under hans presidentskap eftersom Department of Education skulle driva igenom standarder. Hans konservative opponent Alan Keyes vände sig till Bush och förklarade, i sina vanemässiga periodiska meningar, att barn borde lära utav respekt för sina föräldrar. Dessutom så var i vilket fall som helst inget av detta federala byråkraters angelägenhet. Bush, som såg förbryllad ut, tycktes inte ha någon aning om poängen som Keyes förde fram: nämligen, att i den sortens liberala republik som skapades av de amerikanska grundlagsfäderna, låg ansvaret för barns utbildning hos föräldrar och inte i nationens huvudstad.

Inte ens de som springer omkring, som Bush gör, klagandes över federal förlyftning kan längre begripa denna poäng. Till följd av en lyckad stöld är liberalismens tillbakagång dock inte allmänt uppfattad som ett problem. Liberalismen har faktiskt upphört att förknippas med det samhälle eller med de flesta av de principer som var rådande under dess glanstid. Det var världsåskådningen – eller åtminstone tänkesättet – hos 1800-talets bourgeoisie, som överlevde in i det följande århundradet i en förminskad form, i synnerhet efter anländandet av allmän rösträtt och välfärdsstaten.

Amerikansk liberalisms koppling till massdemokrati var alltid en orolig affär – varierande från den öppna fientligheten uttryckt av vissa 1800-talsliberaler, till det desperata hoppet som andra gav uttryck för att populasen skulle kunna fås att respektera egendom och lag och rätt. Med andra ord, försök att förstå liberalism genom att referera till ett fåtal regler eller fraser förbiser kontexten varifrån den kom. Detta förbiseende är vid detta lag förutsägbart, sträckande sig från The Village Voice till Cato Institute och inkluderande de flesta politiska kommentatorer belägna däremellan. Inom den kollektivistiska vänstern så har det varit vanligt sedan John Dewey och den progressiva eran att skilja mellan gammal och ny liberalism, med den nya som förment bättre eftersom den förkastar omtanke om egendom och betonar vetenskaplig offentlig administration. Här är individuell utveckling förvandlad från en arbetsuppgift för familjen eller det lokala kollektivet till en sådan överlämnad till socialiseringsexperter.

På den libertarianska sidan, under tiden, är klassisk liberalism nu associerad med vissa speciella utövningar av individens vilja; ofta involverande bruket av sinnesförändrande droger. Poängen som här bör hållas i minnet är att bourgeoisie-liberaler (i vilkas värld liberalism definierades och praktiserades) var varken självförverkligande yuppies eller wanna-be sociala ingenjörer. De hörde till ett stratifierat och belevat samhälle, skapade kärnfamiljer, och bekände sig vanligtvis till någon sorts kristen (för det mesta protestantisk) lära. Det är inte tillräckligt att lokalisera liberala idéer, för att sedan glömma bort världen som liberaler bebodde.* Ej heller är det rimligt att föreställa sig att man är trogen dessa människor genom att dra ut en användbar etikett från deras skrifter som kan passa in i ett obeständigt policypapper. Vad de gjorde och sade gällde för en klass och kultur som idag endast existerar rudimentärt. Dessutom, upplösandet av den icke-egalitära värld som byggdes av liberaler beror till stor del på revolutionärer som också kallade sig för liberaler.

De som tycker om den nya modellen har rätt till sina preferenser, men de har inte rätt att förvränga vad de beskriver: En tydlig skillnad existerar mellan Parthenon och något hus nyligen uppfört med doriska kolonner. Även om det andra kanske har bättre sanitära anläggningar, så är det inte på något vis en förbättrad version av det första. Man kan varken förstå antik eller samtida arkitektur genom att betrakta doriska strukturer som ofullständiga approximationer av moderna nyklassicistiska hem.

Ett liknande missförstånd inträffar genom att tillfoga liberal till politiska projekt som är mindre och mindre relaterade till vad den benämningen en gång betydde. Att ha den federala staten till att genomdriva mångkulturalism eller hjälpa till att rekonstruera relationer mellan könen är inte ett liberalt projekt; det är snarare ett postliberalt sådant. Det är svårt att stoppa denna sedvana till följd av en ackumulerad förvrängning som går tillbaka till liberala sociala planerare från det tidiga 1900-talet och till de som har ägnat sig åt andra relaterade ordlekar: till exempel de som bytte betydelsen av demokrati från kraftfullt självstyre, nödvändigtvis på lokal nivå, till att bli administrerade av professionella, gjorda mer känsliga, eller indoktrinerade med demokratiska värden.

Allt detta kan framstå som en semantisk övning eller nostalgi (en långt värre lapsus, i dagens oupphörliga romans med idén om framsteg). Men detta är endast på grund av att frågorna som har tagits upp har blivit framgångsrikt fördunklade. Och det är så på grund av det 20:e århundradets mest monumentala politiska framgång, centraliserad administration, och de som talar varmt om den döljer den sanna utsträckningen av deras verk.

Att få de efterkommande till en gång stolta engelsmän att ge upp det mesta av deras inkomster till den centrala staten, som nu beivrar okänsliga yttranden och som snart kommer att kriminalisera desamma när de yttras i hemmet, är en vittnesbörd om den sociala ingenjörskonsten. Men det är något som har möjliggjorts genom att klä upp revolution i lugnande klichéer och genom att hålla fast vid en ornamental monarki.

De som underkastar sig denna politiska lobotomi uppskattar skenet av kontinuitet, hur lite substans som än finns kvar bakom den. Medie-bifallna statliga inkräktningar på traditionella sociala sedvänjor eller på egendomsrättigheter är nu per definition liberala. Endast en fascist – eller en icke-konkurrenskraftig presidentkandidat – skulle säga emot.

17 juni 2000

* I originaltexten löd föregående mening så här: It is not sufficient for locating liberal ideas to forget about the world that liberals inhabited. Detta finner jag aningen kryptiskt och är följaktligen osäker på om min översättning av meningen är korrekt, övers. anm.

Översatt från engelska av Skånsk Friskytt.

Originaltexten skrevs av Paul Gottfried, den återfinns här: http://www.lewrockwell.com/orig/gottfried2.html